KORT HISTORIA OM DEN APOSTATISKA UTVECKLINGEN I RYSKA KYRKAN FRÅN 1700-TALET TILL VÅRA DAGAR.
“Skåda, ni föraktare, och se, och häpna, och sedan försvinn; ty jag gör en gärning i era dagar, som ni icke skola tro på, när man förtäljer er den” (Habackuk. 1:5). Tiden för de gnostiska, trinitära och kristologiska dispyterna är sedan länge svunnen, då den romerska papismens falska idé blev dömd och fördömd av kyrkan. Och så inledes detta århundrade (1900-talet), karaktäristiskt nog, först och främst med en extraordinär multiplikation av ecklesiologiska heresier (d.v.s felaktigheter vilka förvränger dogma om Kyrkan, vilket mycket sammanfattat och korrekt uttrycks i den niceanska trosbekännelsen: "Jag tror på en enda, helig, allmännelig och apostolisk Kyrka".). Och det är så att i våra tider har människosläktets fiende, Djävulen, omskakat alla så kallade officiella ortodoxa kyrkor, där det nu inte finns någon stadig fästning för ortodoxierna, och som nu är rövarkulor, vars företrädare endast beklär berömda namn och titlar. För att korrekt kunna bedöma de pågående händelserna inom den "officiella ortodoxin" är det nödvändigt att betrakta och analysera den nuvarande apostasins förhistoria. Låt oss därför genomföra en kortfattad historisk undersökning av apostasins utveckling i den Ryska kyrkan från 1600-talet till idag, då vad som först och främst intresserar oss är den ryska ortodoxa kyrkan. Redan i detta förra århundradet så gav den välkände slavofilen A.S Chomyakov en mycket träffsäker beskrivning av den västkatolska synen på kyrkan, efter att ha myntat sin negation "om Tron på själva Kyrkan". Men man skulle snarare säga att den västerländska synen på kyrkan varken mer eller mindre är förkastandet av Tron som grunden för vår Frälsning. Specifikt utvecklades som en effekt av katolska idéer, vilka penetrerade ortodoxin på 1600-talet (men även under 1700-talet) - den så kallade skolteologin (teologiska studier baserade på en juridisk [formalistisk] förståelse av livet, vilket lärdes ut genom seminariernas och akademiernas utbildningsplan), vilken innehåller förutsättningarna för nutida felaktigheter vilka förvränger förståelsen och sanningen om kyrkan. "Skolteologin" har spelat en sannerligen tragisk roll i den ryska Kyrkans historia. Centrat för spridningen av den andliga sjukdomen var den väst-ryska kyrkan, vars erfarenheter var polskt förtryck och influens. Apostasins början har samband med den avsatte metropoliten i Kiev, Petr Mogilas, pro-polska reformer. "Petr Mogilas pro-polska policy", skrev S. Zenkovskij i sin bok 'Rysk gammalsedstro', "uttryckte sig främst i skolfrågor. Sant är att de ortodoxa skolorna och akademierna reformerades och inte gjordes sämre än sina bästa polska motsvarigheter. Dock är det viktigt att poängtera att dessa skolor förlorade sin uråldriga gammalortodoxa, östliga anda. Det huvudsakliga språket blev latin, och andraspråket blev polska. Kyrkoslaviska, grekiska och det inhemska ryska, sydryska och ukrainska språket studerades knappt alls, speciellt i de bästa skolorna (som Kievs akademi). Teologi lärdes ut i enlighet med katolska teologer och alla andra ämnen utgick från de katolska skolornas latinska böcker och texter. Hela Kiev-akademins utbildningsväsen blev en tillräckligt precis och väl utförd kopia av de polska jesuitskolorna [...] det medeltida skolsystemet före humanismen. Studenterna, akademins elever, talade och skrev till varandra på latin eller polska och använde sällan sitt ryska modersmål. Det fanns frekvent fall efter att ha sänts till utlandet, för att förbättra sina teologiska kunskaper, där studenter temporärt övergått till katolicism under den period de studerade vid det utländska läroverket. Dock, efter att ha avslutat studierna och återvänt hem blev de ortodoxa, och ofta ortodoxa biskopar i slutändan. Enligt ett målande uttryck av G. Florovskij så var den nya riktningen ledd av Mogila i Ukraina, "självskapad uniatism, dold romanism" [...] Vissa katolska läror spred sig till akademiernas läroplan och förändrade ofta ortodoxins traditionella teologi. Sålunda utvecklades på 1630-talet med Mogilas deltagande och överseende en ny katekes, "Trosbekännelsen". Officiellt var katekesens författare Isay Kozlovskij, vilken fick den första ryska doktorstiteln av Kiev-akademin på grund av den, men den nya katekesen [...] besvarade en serie med frågor i den katolska teologins anda [...] och de viktigaste frågorna besvarades inte alls i ortodox anda, exempelvis frågan om skärseldens existens (vilken förnekas av den ortodoxa Kyrkan); dessutom accepterade och bekräftade den nya katekesen en fråga om transubstantiationens moment i de Heliga Gåvorna i romersk-katolsk anda." Destruktivt i sig självt och med stora konsekvenser för ortodoxin var apostasin i frågan om ecklesiologin (d.v.s; vetenskapen om Kyrkan, “εκκλησια” - grek. 'ekklesia' - folkets församling, Kyrka). Med början i 1600-talet fram till nu (av Moskvapatriarkatet, Ryska utlandskyrkan och andra pseudo-ortodoxa församlingar) har "Petr Mogilas bönebok" används, vilken innehåller för den apostoliska fornkyrkan helt okända heretiska tankar kring sakramentens verklighet, genomförd utanför kyrkan. Men den största tragedin inom den ryska ortodoxin på 1600-talet var patriark Nikons förnyelse-reformistiska aktivitet. Man brukar vanligen ge honom skulden för förändringar i den gammalryska kyrkoriten, kyrkliga Gudstjänsttexter -och regler, men detta var blott en sida av Nikons destruktiva verksamhet och inte heller den viktigaste, även om den är anmärkningsvärd då ändringar i riten ledde den ryska kyrkan till allvarliga inre splittringar, den så kallade 'gammalsedsskismen'. Den andra sidan av patriark Nikons verksamhet bestod av reformerna i relationen kyrka-stat. I sitt historiska verk "Patriark Nikon och tsar Aleksey Michailovich" av professor N. Kapterev står: "Den främsta uppgiften, innebörden och, så att säga, själen i sitt patriarkat såg Nikon till att lägga inte i skrift-och ritförändringarna, utan i att frigöra Kyrkan, i patriarkens mening, från sitt förtryckande totala beroende av staten, att göra patriarken till Kyrkans andlige överhuvud, inte endast tsarens självständige omväxling, utan placera sig själv invid tsar som en ny stor suverän, att underställa patriarkens kontroll en position som väktare av de evigt bestämda Guds Lagar inte blott inom Kyrkan utan i hela staten och offentligheten, då de senare måste vara manifestationer av de nödvändiga Gudomliga budorden och lagarna. Nikon trodde och lärde att prästerskapet var högre än styret, och på alla möjliga sätt försökte han genomföra denna idé under sitt patriarkat praktiskt, och efter att ha lämnat patriarkämbetet, försökte han hett och intesivt försvara idén teoretiskt". På 1900-talet skrev den välkände kyrkovälgöraren och en av Kyrkans nya fäder, Andreas, ärkebiskop av Ufa stift (född Uchtomskiy) i sin "Trosbekännelse" från 1925, med överensstämmelse med gammalsedstroende rymlingpräster, innehavandes rätt ecklesiologisk syn, om faktum att 'förnyelsens' och 'sergianismens' heresier var konsekvenser snarare än restprodukter av andlig sjukdom, vars begynnelse antogs vara patriark Nikons reformer: "Genom patriark Nikons fel", bekände biskopen inför den heliga Kyrkan, "bekräftades rysk ceasaropapism, vilken från patriark Nikons tider skar i alla av det ryska kyrkolivets rötter och slutligen totalt uttrycktes i formerandet av den så kallade 'Levande kyrkan', nu styrande hierarki, vilken tydligt lutar sig mot den gudlösa makten och intetgör all Kyrkans kanon [...] Just därför avsvärjer jag, Biskop Andrej, den ovannämnda Nikonianska heresin som en heresi av cesaropapister, som skapade den s.k. ”levande Kyrkan”, då jag tillhör den sanna ortodoxa tron av de forna kristnas enade, heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrka." Ceasaropapism är det Kyrka-statarrangemang genom vilken kyrka och stat är styrd av en enda person: kejsaren, eller en absolutistisk andlig ledare (papism). Denna idé motsäger i roten den heliga kyrkans natur, studierna av den Heliga Skrift och fornfäderna, då kyrkan har katedral kontroll, och att blanda sig i kyrkofrågor har inte ens statens välsignade makt rätt att göra. Både Ceasaropapism och Papoceasarism (hos romersk-katoliker) är västerländska koncept och påfund. Dock, den ortodoxa synen på relationen mellan Kyrka och stat uttrycks i auktoriteternas 'symfoni'. Den klassiska beskrivningen av 'symfonin' mellan Kyrka och stat, given av kejsar Justinian på 600-talet, är ansvaret för upprätthållandet av symfonin (d.v.s Kyrka-statsamarbetet) jämlikt fördelat på båda parter. Ordet 'symfoni' i den grekiska texten antyder något större än överenskommelse och generella syften; sann 'symfoni' är möjlig enbart när Kyrka, och stat, med kejsar Justinians heliga ord, "är oantastliga och med all kraft försöker vara sann mot Gud" och om staten "är korrekt och värdig", d.v.s att dess grunder och gärningar är i överensstämmelse med Guds vilja. Precis som Kyrkan kan 'ingripa' i statens sfär och kritisera imperatorn för dennes handlingar, om dessa inte överensstämmer med evangelisk Sanning, kan kejsaren 'ingripa' i den andliga sfären, om vågor av heresier eller splittringar hotar att omkullkasta kyrkoskapet, tillsammans med denna och staten. Detta är på grund av att både Kyrka och stat betraktar sig i underkastelsen för Kristus som anställda till Honom; och därmed följer att biskopar och kejsare är medlemmar av en och samma mystiska Kyrkoorganism, i vilken de är förpliktigade att utföra de bestämda, om än olika, funktionerna på ett överensstämmande sätt med den Sanna Trons bekännelse. Ceasaropapistiska tendenser i Ryssland inträffade även långt tidigare än kyrkooredan på 1600-talet. Om det skriver professor N.F Kapterev i tidigarenämnda skrift: "Med uppkomsten av de moskovitiska storfurstarnas starka makt blev de ryska metropoliterna helt beroende av dessa, och sedan av Moskvas tsarer. Patriarkatet grundades av tsarer, tsarer valde alltid alla Moskvapatriarker. Stiftsbiskopar utnämndes även de av tsarer. Hela stiftesförvaltningen, både den biskopala och patriarkala, var under tsarernas totala kontroll. Tsaren kallade till Kyrkoråd, han utnämnde de personer vilka skulle delta på dem, han föreslog frågor vilka skulle behandlas av Rådet, kontrollerade mötesdebatten-och överläggningarna, slutliga tillägg och förändringar lades till Rådsbeslut, han förkastade eller bekräftade de genomförda Kyrkorådens beslut och han gav dessa laga kraft". Patriark Nikon fann sådan maktratio mellan stat och Kyrka vara orätt, illegal, ej överensstämmande med Guds Lagar, och därför satte han som primärt mål för sitt patriarkat att förstöra dessa abnormala relationer och skapa nya, i överensstämmelse med Guds Lagar. Men Nikon försökte inte upprätta den sanna symfonin mellan Kyrka och stat, utan ville ha ett ceasaropapistiskt arrangemang mellan Kyrka och stat att förändras till sin motsats, d.v.s till papoceasarism. "I sin tolkning av Kyrkans auktoritet och dess överlägsenhet över tsarens", skrev S. Zenkovskiy, "avvek Nikon fullständigt från den ryska och bysantinska traditionen om auktoriteternas symfoni och delade helt den katolska kyrkans syn från 11-1300-talen, under investiturstriden med kejsarna, då de skapade påvarna. Han upprepade nästan ordagrant Påvemaktens argument när han skrev att då tsarer mottar smörjelse från biskoparna, får de därmed av Kyrkan auktoritet, och är därmed genom merit och andlig kraft lägre och svagare än biskopar". Enligt ärkebiskop Andreas av Ufa var det precis detta av patriark Nikons fel vilket fungerade som incitament att 'röra pendeln' i relationen Kyrka-stat. En auktoritär form gav liv till en annan; den motsatta. Detta är med hänvisning till detta som professor Kapterev skrev: "Peter den Store kände uppenbarligen väl till episoden från historien om Nikon, hos vilken kollisionen mellan tsarmakten och patriarkatet så tydligt visade sig. Han kände väl till på vilken sida i denna strid som de ryska biskoparna stod på gällande ratio sekulär gentemot andlig makt, han kände väl till att på Kyrkorådet år 1667 fanns en tendens hos ryska biskopar att bekräfta ställningstagandet att prästerskapet stod högre än statens styre, och att Rådet 1667, trots alla försök från två medverkande österländska patriarker och grekiska biskopar, pressades av de ryska biskoparna att erkänna den patriarkala och biskopala andliga maktens självständighet och autonomi vis á vis den sekulära makten. Peter I fann en sådan ordning med en patriark och biskopar 'ej subjekt under tsarhovets lag' vara abnorm, oförenlig med tsaristisk autokrati och även farlig för staten. Han beslutade att återigen ändra riktning för ration sekulär kontra andlig makt i syfte att för evigt frånta den andliga makten självständighet, efter att underställa den i dess helhet sin suveräna vilja. Då patriarkatet utgjorde det huvudsakliga stödet och centrat för yrkandet om den andliga maktens självständighet från den sekulära, beslutade Peter I att förstöra själva patriarkatet, rättfärdigandes sitt beslut med att patriarkatet är väldigt skadligt och till och med direkt farlig för staten [...] Patriarkatet kunde förstöras, men inte biskoparna. Här återstod att göra biskoparna totalt beroende av den sekulära makten. Precis detta gjorde Peter I [...] Genom legislativ väg utfärdades andliga förordningar av ett andligt kollegium istället för det förra patriarkatet, vars medlemmar tillsattes av den sekulära makten. Nödvändigt innan upptagande i kollegiet var eden de var tvungna att deklarera: Jag erkänner under ed den Högsta Andliga Domaren av detta Kollegiet att vara Självaste Allrysslands Monark, Vår Mest Allnådiga Härskare”. Så i Ryssland "etablerades denna ryska ceasaropapism", vilken enligt den nykyrkofadern Andreas av Ufa, "skar i alla det ryska kyrkolivets rötter", och förde Ryssland till 1917 års tragedi och uppkomsten av sergianismen. Enligt dr. V. Moss, "är sergianismen den förtunnade och paradoxala formen av papism". Det paradoxala består i den illavarslande synteser (två extremer) av papoceasarism och papoceasarism, "då å ena sidan sergianismen etablerar en absolut papistisk struktur inne i kyrkan, och å andra sidan totalt underställer kyrkan den gudlösa statens kontroll". I sergianismen, enligt ärkebiskop Andreas av Ufas uppfattning, "finns närvarande kvintessens av nikoniansk, ceasaropapistisk oförskämdhet". Generellt när man karaktäriserar för den ryska kyrkohistorien under 17-1900-talet är det nödvändigt att notera att under tidens gång så avvek den styrande synodalkyrkans teologiska tankar allmer från den riktigt ortodoxa vägen, kringströvandes på apostasins gränser. Enligt vårt synsätt är det bästa sättet att beskriva denna apostasi, visandes dess autentiska natur och orsak, genom den välkände 1800-talsslavofilen Y. F. Samarins ord: "Synodkyrkans teologiska skola vittnar om en rörelse bort från Kyrkans solida mark mot den ostadiga, fallgropsmässiga och underminerade jord vilken förförde dess västerländska teologer. Efter att besökt denna jord hamnade den i korselden och tvingades för att försvara sig från attacker från två motsatta sidor att gripa efter det färdiga vapnet, sedan gammalt redan smitt av västerländska konfessioner för sitt inbördes, inre krig. Det är här, med varje steg insnärjd i de latinsk-protestantiska konflikterna, som den ortodoxa skolan själv slutligen sidosattes. Det bildades två skolor, en särskilt anti-latinsk och en exklusivt anti-protestantisk; ortodox skola i sig blev det inget av. Felet, gjort vill själva begynnelsen i och med övergången till den främmande jorden, svarade genom tre oundvikliga resultat. Först, den anti-latinska skolan accepterade den protestantiska grundvalen, och den anti-protestantiska den latinska; för det andra, som konsekvens av detta så ledde en skolas framgång i strid med sina fiender direkt till nederlag för den andra skolan, och gav vapen till den fiende vilken den bekämpade; för det tredje, och mest viktigt: västerländsk rationalism rann in i de ortodoxa skolorna och kvarblev i dessa i form av de vetenskapliga prövningarna av Trons dogmer i form av bevis, tolkningar och slutsatser." De latinska felaktigheterna, vilka penetrerade den styrande synodkyrkans teologi, bekräftades aldrig i den offentligt, men bekände privat till den, havande en hemlig natur, så att denna positionella kyrka inte berövades den Helige Andes välgörelse. Men precis dessa felaktigheter var källan till alla de olyckor, vilka ledde Ryssland till 1917 års tragedi, och den ryska Kyrkan till det senaste seklets eldprov. Inte lång stund före dessa fruktansvärda umbäranden, vilka plågade vårt fädernesland, var den ryska Kyrkans kropp redan täckt av många öppna sår och fläckar, till vilka år 1913 genom ett tanklöst beslut från den heliga synoden tillkom ytterligare ett: Namnbekämpandet. Denna felaktighet var den sista droppen, vilken överflödade den Evigt Lidande Guds kopp gällande den ryska kyrkan. Bevis för det finner vi i den för Katakombkyrkan välkände kyrkovälgöraren och nyfadern Marks brev (världsligt namn; Mihail Aleksandrovich Novoselov), hemlig biskop för Sergiev-Posadskij, till P. Mansurov. Texten är intressant på grund av tanken att förföljelsen mot Kyrkan av Gudsbekämpande bolsjeviker var det renande lidandet, vilket var den behandling den Kärleksfulle Gud valde för att hela den ryska ortodoxin från andliga sjukdomar. Här är brevets text, starkt förkortat: “...Med djup reträtt från ortodoxt filosoferande ser jag i det så kallade Namnbekämpandet, d.v.s i den världsåskådning som uttrycktes i det välkända fastställandet av den heliga synoden kallat "Allärade bröder, som verkar i monasticism", publicerad i maj 1913, och till denna tillfogade rapporter. Frågan om det fruktade och mest heliga Namnet avgjordes av den Heliga Synoden med en otrolig släpphänthet gentemot det obegripliga Gudsnamnet och grymheten gentemot de afonska munkarna. Efter det har frågan väldigt snabbt och inte grundligt reviderats av Moskvas Synodala kontor under ledning av Metropoliten Makarij och de bannlysta munkarna har åter igen accepterats i det kyrkliga umgänget utan deras förkastelse av Gudsnamnsglorifieringen.De klerikala afoniterna fick utan problem hålla liturgier och de vanliga munkarna samgå i de Heliga Sakrament. Den inledda freden visade sig endast vara en vapenvila, och kyrkoauktoriteten, redan renoverad av det Allryska Kyrkorådet, reste återigen det Namnbekämpande svärdet mot det Heliga Berget. Det är värt att uppmärksamma att de nya Namnbekämpande dokumenten, vilka lämnat patriarksynoden, innehåller signaturer inte endast från gamla Namnbekämpande hierarker, utan även nya, och utan att ha någon relation till några av dessa har jag grund för att påstå att denna barnmisshandel utförs av dem utan närmare personlig beaktan av den stora frågan om Guds Namn och utan den medvetna fördjupelsen i sanningen på denna lösning, som de fastställde med sina namn.Med stor besvikelse noterar jag detta mer än sorgliga, i min mening kriminella, faktum... Uttalandes i denna fråga och visandes Namnärandets historiska ansikten i Kyrkan, gjorde den avlidne professor M.D Muretov vid Moskvas andliga akademi: "Evangelierna, aposteln Paulus och så vidare till Palamas och Ivan (Johan av Kronstadt), och Namnbekämpandets ansikten: Kristuskorsfästande präster, evioniter, arianer och dylika till Vaarlam och Tolstoy". Detta uttrycktes även av den ärade ortodoxe teologen, då synoden stod tyst. När den väl talade, gjorde den det i samma anda, enligt M.D Muretov, som Kristuskorsfästande präster talade och agerade... Betraktar man som professor Muretov att Namnärandet ligger som "basis för studium i 'samväsen' (homoousios) och Treenigheten av Gudomens personer, om Gud-människan Frälsaren, om Kyrkan, sakramenten - speciellt eukaristin...och så vidare", ser man i Namnbekämpandet en tendens att förhindra autentisk kontakt med Gud, religiös subjektivism som placerar relativt i stället för odisputabelt, psykologiskt istället för ontologiskt, den skär naturligt i rötterna till den Levande Gud-Frälsarens Tro och Kyrka och leder stadigt till otro (i det slutliga skedet, till Människoförgudande och Anti-kristlighet)... Och fullständig seriositet ges dem helige Serafims fruktansvärda profetia, yttrad för etthundra år sedan: "Herren förklarade för mig, att det kommer en tid, när det ryska landets biskopar och andra andliga människor kommer avvika från bibehållandet av ortodoxin i sin fullständiga renhet, och för detta kommer Guds Vrede slå ned på dem. Jag stod i tre dygn och bad Herren att förbarma dem, och bad Himlens Härskare att hellre beröva mig, eländige Serafim, än att straffa dem. Men Herren lyssnade inte till eländige Serafims begäran och sade att Han inte kommer att förbarma dem, då om de skall lära sig 'människans läror och budord, skall deras hjärtan skydda dem långt från mig'." (Själsnyttig läsning, 1912., sid. 242-243). Nådde inte denna prognos från Vredesfulle Guds Helgon vår hierarki, men tillsammans med denna hela vår ryska Kyrka om 'avvikelsen från bibehållandet av ortodoxins renhet'?! Bär inte vår hierarkis nedvärdering av Guds fruktade Namn fruktansvärt genomslag, redan från revolutionens första dag? Inte är nedvärderingen orsaken till den svaghet, denna paralytiska status, i vilken vår styrande hierarki befinner sig, större delen av den bekännandes till paralyseringen, utan att upptäcka att den är orsaken till den? Talande flockar skingrar sig och sprider sig till olika sidor, drivna av "underliga och främmande förhållanden", och Kyrkans rorsmän, som om de vore gamla män från fattighuset, kastar enbart blickar på den talande hjorden från sitt fattighus fönster, till vilken istället för den enhetliga, strikta, evinnerliga ortodoxins Sanning föreslås varierande substitut av humanistisk moralism, melodramatiska predikningar, lögnaktig böneboksestetik, och nyligen "socialistisk kristendom". Jag sade: "De kastar blickar". Nej, inte endast kastar de blickar, men tar även ibland direkt eller indirekt del i kultiveringen av dessa substitut. Och om det är nu så, varför behöver de det andliga, obesegrade och fruktade Gudsnamnet vilket är nödvändigt, ovärderligt och beprövat bara för dem som betraktar Kristendomen som ”Det Stora Sakramentet” av transformationen av den gamla människan till den nya varelsen, människans förgudande genom Guds inverkan som ges genom det mirakulösa Jesusnamnet, som genom sakramentet tar över mänskliga hjärtat? Det är konstigt, och kanske fruktansvärt, att säga att de räddar vår Kyrka, vårt hjärtas heliga ting. Inte Kyrkoråden, inte kyrkans högsta styre, utan den starka socialistiska pressen, vilken pressar ur, talandes med apokalypsens språk, från varande döende kyrkan (Uppenb. 3:1) i Sardes ("Du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn" Uppenb. 3:8), Den Filadelfiska som pressar ur på sidan den ”lugna, fattiga, blinda och nakna” Laodakiska (folkstyrda –kristsocialistiska 3:15,17). "Du har bevarat ordet om Min uthållighet, därför skall Jag bevara dig från prövningens stund" (Uppenb.3:10)...”. Om man betraktar orden från denne stora pelaren för det förra seklets ortodoxi, full av djup förtvivlan och sorg för den ryska kyrkan, blir man förvånad över de oförutsägbara vägarna för Guds Verk, med "den djupa visdom, hela planens människokärlek, att hjälpa till någons goda", blev den ryska ortodoxin renad från heretisk spetälska. Den rening, slutgiltig och oåterkallelig, inträffade på den Sanna Ortodoxa Kyrkans välsignade Kyrkoråd 1928, vilken hade beteckningen "kringströvande". Underkastad genomgripande undersökningar för Kyrkorådets heliga kanoner och djupt penetrerande dess ideologiska essens, nådde vi slutsatsen att i rapporten om Kyrkorådets botgörelse från 1928 förkastade den ryska kyrkan alla gudlösa och Kristushatande koncept och fabrikationer från humanismen. "Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska Hans beslut och spåra Hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara Hans rådgivare? Ty av Honom och genom Honom och till Honom är allting. Hans är härligheten i evighet, Amin" (Rom. 11:33-34, 36). Till 2000-talet har den Ryska Kyrkan återuppstått med ny kraft och fortsätter att vittna till världen om sin dårskap, ty Herren har förkunnat: "Jag skall bygga Min kyrka och Hades portar skall aldrig motstå den" (Mt. 16:18). |
PARASYNAGOGAN
MOSKVAPATRIARKATET "DEN SOVJETISKA KYRKAN" “Våra manövrar är utan verkan; det finns inget för oss att bevara förutom det som tillhör Gud. För de ting som tillhör Caesar (om någon verkligen anser det vara Caesar och inte Farao) är alltid förknippade med undanträngandet av Anden.", 'Brev från Ryssland', Russkaia Mysl’, № 3143, 17 mars, 1977 Historien om hur Moskvapatriarkatet steg för steg underställdes Sovjetunionens kommunistiska parti och NKVD/KGB är en kontroversiell och känslig historia, vars apologeter är många. Historien förtäljer detta, men förklarar inte på vilket sätt Moskvapatriarkatet (officiella Rysk-ortodoxa kyrkan av idag) har någon koppling till det i oktober 1917 återupprättade Moskvapatriarkatet under patriark Tikhon. Patriark Tikhons Moskvapatriarkat fördömde redan vid oktoberrevoltens inledning sovjetregeringen, och patriarkatet erkände heller aldrig den eller de schismatiska nymodigheter så som "Levande Kyrkan" (reformister och kristsocialister). Vid denna tid var det unga Moskvapatriarkatet, vilken oturligt nog återinstiftades i Ryssland vid tiden för Lenins bolsjevikiska revolt, redan isolerat från sina grenar, och patriark Tikhon hade redan gett hemliga direktiv och tillåtelse om att organisera och viga underjordisk kyrkoverksamhet-och hierarki på sovjetmaktens domäner, det var i Katakombkyrkan och den Ryska utlandskyrkan som den kanoniska successionen och Ryska ortodoxa Kyrkan fortsatte sin obrutna länk. Kopplingen till dagens Moskvapatriarkat finns på en enda plats: i metropolit Sergius Stragorodskij, sedan 1905 medlem i bolsjevikfraktionen av Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet (sedemera Sovjetunionens kommunistparti) - locum tenet till metropolit Petr, som i sin tur var locum tenet till patriark Tikhon, varav den senare avled under mystiska former i mitten på 1920-talet, och den förre torterades och sändes i inre exil. I sin deklaration 1928 deklarerade han sovjetmakten vara Guds regim, och krävde underkastelse under deklarationen av de exilryska ortodoxa hierarkierna samt de underjordiska i Sovjetunionen. Istället anatemiserade alla ortodoxa unisont metropolit Sergius och hans deklaration, och uteslöt honom ur kyrkan. Metropoliten Sergius' deklaration om lojalitet mot sovjetmakten och bolsjevismens gudomliga välsignelse år 1928 kom inte från klar himmel, ty Sergius 'kyrka' var vid denna tid redan en sovjetisk institution. I den officiella kyrkoalmanackan för år 1928 finns högtidsdagar som 'Minnet till Proletariatets Ledare, Vladimir Ilich Lenin (V.I.L)' (trettioandra söndagen efter Pingstdagen), 'Internationalens dag', 'den Proletära Revolutionens dag', och tre veckor efter Stora Fastan 'Autokratins störtande' och 'Pariskommunens dag'. (Pravoslavnoe obozrenie, St. Petersburg, №10 (23), 1999, sid 2.). SKAPANDET AV STALINS MOSKVAPATRIARKAT Bildandet av en till Sovjetunionen lojal 'kyrka', usurperandes namnet Moskvas och Hela Rus' Patriarkat, skedde inofficiellt då Sergius Stragorodskij, tillsammans med 'metropoliterna' Nikolaj och Aleksej, den 5 september 1943 skrev på ovanstående dokument riktat till Josef Stalin, där de välsignar sovjetfolkets kamp och alla världens ledare, och säger sig tala för hela världens kyrka. G. Karpov, som den fjärde september 1943 fick i uppdrag av Stalin att bilda 'Rådet för ärenden gällande ortodoxa kyrkan', vilken skulle utreda detaljer inför skapandet av sovjet-ortodox kyrka, och övervaka och kontrollera bildandet i detalj. Stalin beslutade att instifta en synod, så man officiellt kan välja en ny patriark (d.v.s instifta patriarkatet och kyrkan officiellt). Karpov medverkade vid det två timmar långa mötet mellan de tre metropoliterna, Stalin och Molotov, där frågan om skapandet av en kyrklig hierarki och struktur diskuterades, liksom eventuella utländska förbindelser. Stalin sade under mötet att sovjetregeringen kände till sergianernas patriotiska kyrkoarbete sedan krigets första dag, och att regimen mottagit många brev som hyllat Sergius' kyrkas position gentemot sovjetstaten. Stalin tillade att det inte funnits någon synod i Sovjetunionen sedan 1935, och att det därför var eftersträvansvärt från regeringens sida att tillåta samlandet till ett kyrkomöte för att välja patriark, samt ett organ bestående av fem till sex 'biskopar'. De tre metropoliterna stämde in i förslaget och tillade att synodens församlande vore helt kanonisk, då Sergius ärvt den ortodoxa kyrkan som ställföreträdare till den mördade patriark Tikhon. G. Karpov skriver sedan i sin dagbok att Sergius därefter "ber om Stalins välsignelse att sovjetregeringen skall ge patriarken inom det nya patriarkatet titeln 'Patriark för Moskva och Hela Rus', en titel som patriark Tikhon fick under den förrevolutionära provinsiella regeringen 1917. Stalin instämde i Sergius förslag.". Att det skulle kunna finnas någon som helst laglighet - ur ett sant kanoniskt och kristet perspektiv, eller ens allmänmoraliskt - att med hjälp av sovjetmaktens, den största mördaren av kristna i världshistorien, och förstöraren av den ortodoxa kristna Kyrkan - godkännande och beslut att instifta en synod för att skapa en pseudo-kyrklig hierarki är oortodoxt. Därmed även skillnaderna mellan sann ortodoxi och sovjetisk 'ortodoxi': hierarkier i sann ortodoxi är funktioner, vilka präster och biskopar kan berövas genom att bryta mot de sanna kanonreglerna, vilka är tillämpningar av Guds lagar och påbud ur den Heliga Skrift, medan hierarkierna i sovjetisk 'ortodoxi' är förknippade (ärvda) som personlig börd. Därav Sergius' hävdande om sin kanoniska rätt att styra den ryska ortodoxin: han hade haft en vice ställföreträdande position i patriark Tikhons Moskvapatriarkat, och eftersom patriarken och ställföreträdaren var döda och mördade, så var han i essens patriark, trots att han uteslutits ur kyrkans gemenskap redan 1928. Dessutom är det olagligt för en kyrkoföreträdare att utnämnas av världsliga härskare, anti-kristna eller ej, i enlighet med 30:de apostlaregeln och det sjunde ekumeniska konciliets tredje regel. Församlingen väljer sina gudstjänstförrättare. Professor Ivan Andreyev, som tillhörde Katakombkyrkan innan Andra världskriget, beskrev i slutet på 1950-talet relationen mellan det av sovjetmakten upprättade Moskvapatriarkatet och de underjordiska, kanoniska församlingarna ("Orthodox Life" Magazine, Holy Trinity Monastery, Jordanville N.Y.). Riktigt svåra förföljelser av de katakombkristna inleddes efter att Moskvapatriarkatet bildats i sovjetisk ram: "Enligt information jag erhållit från en oifrågasättbart trovärdig källa genomgick den underjordiska, eller Katakomb-, Kyrkan i Sovjetryssland sina svåraste prov efter fjärde februari 1945, d.v.s efter Sovjetpatriarken Alexejs trontillträde. De som inte erkände honom dömdes till ny strafftid och blev ibland skjutna. De som erkände honom och gav sin signatur till det frigavs ofta innan deras strafftid gått ut och gavs positioner. Vi har information om en präst, efter en sådan registrering, som sade till sin fru och sina två döttrar vilka kommit att besöka honom, att de skulle sluta gå till den Sovjetpatriarkala kyrkan när de åter kom hem. 'Det är bättre att inte gå till någon kyrka alls eller överhuvudtaget ta nattvard än att förknippas med onda mäns kyrka", sade han.". Den förste riktige patriarken, Alexej I, välsignade Stalin som "Guds utvalde ledare som leder folket till välfärd och ära". Den sovjetiska staten och dess säkerhetstjänster var djupt involverade i Moskvapatriarkatet, och samtidigt som man förföljde och avrättade Sanna Ortodoxt Kristna, förföljde man folk som inte gick i Moskvapatriarkatets tempel: "Sovjetryska medborgare vilka tidigare brukade gå till kyrkan och sedan slutade med det blev ibland kallade till MGB (f.d GPU) och utfrågade om varför de hade avstått kyrkobesök. De tvingade att välja mellan att gå till den officiella kyrkan igen eller skriva och publicera en fullständig förkastelse över all religion som 'folkets opium' i en sovjetisk tidning. Därmed, att gå till en sovjetkyrka var likvärdigt med att förkasta Kristus och med den total förkastelsen av religion." (Vladimir Moss). Katakombkyrkans församlingsliv, vilken återkommit till markytan i och med tyskarnas och dess allierade krigståg mot Sovjetunionen, utsattes av särskild förföljelse och tvingades djupt under jorden, återigen. Skiljelinjen i de återsovjetiserade östzonerna var huruvida man accepterade det nya patriarkatet eller ej: "Alla hemliga präster som upptäcktes i den sovjetiska zonen i Tyskland sköts. Alla präster som inte erkände patriark Alexej I blev även de skjutna". (V.Moss) Under den poststalinistiska tiden fungerade Moskvapatriarkatet inte enbart som spioncentral, utan som anti-kristen motpol. I en rysk parlamentarisk kommitté för att utreda patriarkatets roll i det sovjetiska systemet avslöjades exempelvis att den sovjetiska kyrkodelegationen till Kyrkornas världsråds sjätte kongress i Vancouver 1983 bestod av 47 KGB-agenter, och att blivande patriark Aleksej II liksom hans företrädare Pimen inte endast var KGB-agenter utan kategoriserades som "biskopar vilka i ord och handling bekräftar inte enbart lojalitet utan patriotism gentemot det socialistiska samhället, strikt efterlever kultlagarna, och utbildar församlingsprästerskapet och de troende i denna anda; som realistiskt förstår att vår stat inte är intresserad av att framställa religionens och kyrkans betydelse i samhället, och genom att förstå detta, inte visar någon särskild vilja att utvidga ortodoxins inflytande bland befolkningen". ( Andrew, Mitrokhin, London, 'The Sword and the Shield', 1999, sid. 639-640). SOVJETUNIONENS UPPLÖSNING Under Jeltsins tid, då antisovjetiska stämningar var framträdande, var Moskvapatriarkatet ambivalent i sin hållning mellan den ryska nationalismen och det sovjetiska arvet. I juni 1990 valde Moskvapatriarkatets hierarki metropolit Aleksej till ny patriark, en man som i 1970-talets Furov-rapport kallats den mest prosovjetiska av alla biskopar. Efter att ha valts till patriark förkunnade han på tsarfamiljens dödsdag att han bad till Gud för kommunistpartiets bevarande. Året efter förkunnade han i Komsomolskaja Pravda att det viktigaste för Moskvapatriarkatet var att bevara sig för folket, och att det finns regler för kristna att ta på sig en synd för att undvika en större synd, och situationer där den kristne måste offra sin renhet och perfektion för att försvara något större. Med andra ord var sergianismen och anpassningen till sovjetmakten nödvändig: för att kunna rädda kyrkan var man tvungen att offra den kristna tron, ett typiskt försvar från sergianernas håll. Två månader senare hade dock 'patriarken' förstått vart vinden blåste och vänt kappan efter den, och sade i Izvestija att "Detta år har vi befriats från statens kontroll. Nu har vi moralisk rätt att säga att metropolit Sergius' deklaration försvunnit in i det förflutna och inte längre vägleder oss. Metropoliten samarbetade med kriminella usurpatörer och det var hans tragedi. Idag kan vi säga att lögnen är inbunden i hans deklaration, vars stadgade mål var kyrkans rätta relation med sovjetmakten". Den anti-kommunistiska och demokratiska stämningen i det postsovjetiska Ryssland varade inte länge, och var rejält avtagen i slutet på 1990-talet. Återigen såg Moskvapatriarkatet att vinden vänt, och 'patriark' Alexej II sade 1997 angående Kyrkan under patriark Tikhon strax efter 1917 års revolution: "Kyrkan kunde inte och hade inte rätt att gå ner i katakomberna. Hon bestod tillsammans med folket och drack bottensatsen ur lidandets kopp". Den 'kyrka' 'patriarken' representerade gick aldrig ner i katakomberna, som patriark Tikhons Kyrka - den autentiska och lagliga - gjorde och därefter kunde inte 'patriarken' se Katakombkyrkans historia som en del av sitt Moskvapatriarkat. Men ej heller fanns denna 'kyrka' hos folket i lägren, utan dess representanter bodde luxuöst, åkte i limousin, spionerade på sanna ortodoxt kristna - förföljde den sanna Kyrkan - och såg till att dissidenter försvann. År 2001, då KGB:s strukturer helt tagit över kontrollen över Ryssland, fanns inte längre något tecken på botgörelse hos 'patriarken'. Metropolit Sergius' deklaration var "ett smart sätt att rädda kyrkan och prästerskapet", att kyrkans medlemmar ville vara en del av det sovjetiska moderlandet, och genom deklarationen försökte han "visa de som förföljde kyrkan att dess barn ville vara lojala sovjetmedborgare så att beröring med kyrkan inte skulle placera de utanför lagen". Att den sovjetiska proletära diktaturen deklarerat sig som anti-kristen, och därmed inget de kristna har något med att göra på något vis - endast bekämpa - är inget annat än ondskans apologi från pseudo-kyrkans företrädare. Moskvapatriarkatet har sedan 'tjekismens renässans' i och med Putins makttillträde rört sig mot kyrkostalinism. KYRKOSTALINISM OCH "KRISTKOMMUNISMEN" "Ecklesiastisk stalinism" var det mest fruktansvärda tecknet på Moskvapatriarkatets brist på botgörelse, även nu när den har 'befriats' från sovjetiskt förtryck. Denna brist på ånger har fortsatt och intensifierats under 2000-talets första årtionde. År 2010 blev den Moskvapatriarkatets officiella ideologi predikad av dess nya ledare, patriark Kirill, som tror att 'vi måste genomsyras av en särskild förståelse för den försonande innebörden av det Stora Fosterländska Kriget - och detta i en religiös förståelse'." - Vladimir Moss, '1945 and the Moscow Patriarchate's 'Theology of Victory', maj 2010 "Ubi Lenin, Ibi Jerusalem"("Där Lenin är, är Jerusalem") - Ernst Bloch, 'Principles of Hope' "Kristkommunismen", eller 'kommunistisk kristendom', är en av de mest djävulska teologiska apologier och andliga bedrägerier (ry. "prelest'") för anti-kristna regimers massmord och för anti-kristna kyrkor som någonsin existerat. Bland de latinamerikanska romersk-katolikerna existerar den i form av 'befrielseteologi', som lär att de materiellt fattiga och arbetarna som klass är Kristi utvalda och att Jesus krävt förverkligandet av kommunismen. "Kristkommunismen" är en imitation på kristendomen, där kommunismen tolkas i den messianska historien; patriarkerna, profeterna (Marx, Engels o.s.v), Kristi andra ankomst (Lenin), nya apostlar (Mao, Stalin, o.s.v) och förverkligandet av himmelriket (kommunismen). Den mest kände 'kristkommunistiske' teologen är Ernst Bloch, vilken influerat befrielseteologi, som själv inte var kristen men utarbetade en syntes mellan allmänna kristna socialistströmningar och marxismen-leninismen i ett verk på över tvåtusen sidor, "Principle of Hope". Bland annat skriver han den "bolsjevikiska uppnåendet av kommunism är den eviga striden för Gud", vilket skall förstås gnostiskt och ateistiskt: i kommunismen vid historiens slut har människan skapat Gud. Högermannen och företrädaren för nationalekonomiska 'Österrikiska skolan', Murray Rothbard beskriver den kristna vänsterns historia som "en vänster som uppkom under medeltiden eller tidigare, som en helvetisk kristen heresi, och numera endast kan betraktas som 'kristen' på det mest avlägsna och förvridna sätt. [...] Den kämpar för att skapa, antingen direkt eller så fort som möjligt, ett millenaristiskt Gudsrike på jorden, en 'perfekt' och syndlös värld, en värld som skulle vara kommunistisk, kollektivistisk och egalitär, även om denna 'jämlikhet' uppenbarligen skulle garanteras genom totalitärt styre av en kader eller förtrupp av 'helgon', övervakad av en självbestämd Messias eller proto-Messias, vars styre skulle utgöra förutsättningarna för Kristi återkomst. Privategendom skulle krossas och alla 'heretiker', d.v.s alla som motsätter sig detta messianska välde, skulle slaktas". (http://www.lewrockwell.com/rothbard/rothbard140.html) Han skriver även i samma artikel att för Ernst Bloch gick mystisk extas och dyrkandet av Lenin och Stalin hand i hand, och citerar denne att sanningen uppfylls efter "fullständig transformation av universum, en stor apokalyps, en ny Messias och en ny himmel och jord". Man kan fråga sig vad relationen är mellan religiös vänster, marxist-katoliker i Tredje världen, gårdagens Östblockskyrkor och den officiella ryska ortodoxin av idag. Denna består i att Moskvapatriarkatet är den enda statskyrka som av egen vilja, på dogmatisk nivå, hänger sig åt kristkommunistiska teologiska förklaringar och utvecklingar just idag. Vladimir Moss (se inl. cit. ovan) beskriver denna 'segerteologi' utvecklats ur Moskvapatriarkatets 'fredsteologi' (vilket är densamma som den kristkommunistiska kiliastiken, där man skapar "Guds jordiska rike" genom kommunismens införande) från 1960-talet, och innefattar synen på segern över fascismen så som det godas seger över det onda, och Guds seger över Djävulen på Påsken. Nuvarande patriark Kirill, vilken själv sagt att han inte tror på Jesus Kristus, betraktar Segerdagen (9 maj) som klimax för tiotals miljoner sovjetmedborgares död vars blod var offer till Gud för det ryska folkets synder. Att jämföra sovjetiska brott mot nazistiska är för honom "syndfullt" och utan "gudomligt perspektiv". Segerdagen är alltså det riktiga Påsk, och 'segern' sovjetnationens återuppståndelse (vilket bl.a formulerats av MP:s Jurij Krupnov: "Det 'ateistiska' Sovjetunionen, stampandes ned döden med döden, återuppstod och frälsade världen. Endast tack vare att Gudaktiga och ogudaktiga soldater dog i miljoner lever vi idag, och hela världens befolkning, hela mänskligheten, är vid liv [...] Nionde maj 1945 blev det mest tydliga vittnet till att Kristus uppstod för 2000 år sedan. Därför är vår seger festernas fest, den är Påsk".). Moskvapatriarkatets numera avlidne ärkepräst Demetrius Dudko formulerade klarare och tydligare än någon vad Moskvapatriarkatet är och vad dess religion handlar om: "Nu är det tid att rehabilitera Stalin. Men inte ännu honom själv, utan statskonceptet. Idag kan vi se vilket brott statlig anarki är och vilken välsignelse staten är. Det spelar ingen roll hur många som gråter över att många dog i läger under sovjettiden - hur många dör inte nu, utan rättegång eller förundersökning... Om Stalin var här, skulle det inte finnas sådant förfall... Stalin, en ateist från utvärtes perspektiv, var egentligen en troende [...]. Det är inte utan orsak som den rysk-ortodoxa kyrkan [d.v.s sovjetiska kyrkan] sjöng till hans eviga minne när han dog". Moskvapatriarkatet är en parasynagoga, och har sedan dess instiftande under och strax efter Andra världskriget haft en kommunistisk teologi och en pseudokristen dogmatik och ogudaktig praktik, och har förföljt kristna. Än idag, då den är "fri" från staten, har den inte övergett sin omoraliska dogmatik och sovjetiska förflutna, utan tvärtom konsekvent klär sig i dess roll. Därför är Gotiska Ärkestiftet överens med alla Sanna Ortodoxt kristna och betraktar Moskvapatriarkatet som en heretisk och ogudaktig institution, vilken man inte skall ha med att göra för sitt eget bästa. |