Fornkyrkan i Götaland innan Roms intåg
"...men det är klart i alla fall att kristendomens frön kom till Sverige tillsammans med apostel Andreas och med hjälp utav just goterna. Sedan dess har kristendomen aldrig haft något avbrott i Skandinavien. Det fanns perioder av framväxt och förfall, men kristendomen har inte försvunnit och existerade genom det Gotiska Ärkestiftet, vars katedrala centrum fanns i staden Thjodareiksborg i Krim på Mangupplatån. Den ”östliga” kyrkliga jurisdiktionen i Västergötland, Östgötaland samt på Gotland var så uppenbar för alla att t.o.m. Rom skickade sin missionärsbiskop, den heliga Ansgar, till Svealand där kristendomen i jämförelse var ganska svag på den tiden. Det är ganska realistiskt att tala om just gammalgotiskt (bysantinskt) och keltiskt (lite senare anglo-saxiskt) inflytande i Sverige, istället för det romerska, på grund av att romarna själva hade brist på munkar och lärde att skicka." - Ambrosius Sievers
Gotlands roll som centrum för handel mellan öst och väst, samt som ecklesiastiskt säte, är given kunskap genom arkeologiska och historiska källor. T.ex härstammar internationell sjölagstiftning från Visbys sjölagar, vilka tillämpades av Hansan och dess föregångare Gotiska förbundet.
Men angående Götaland, i vissa romerska källor (Jordanes) känt som Gautigoths land, är källorna om inte överdrivet färre, så iallafall desto mer stumma. Det anglosaxiska Beowulfkvädet från 700-talet e.Kr, vilken har fornkyrklig prägel, utspelar sig delvis i götarnas land, och det är heller ingen hemlighet att Skara var ett epicentrum för furstlig och kyrklig makt på det skandinaviska fastlandet, men icke desto mindre har Mälardalen och svearna fått sätta prägel på Sverige och i statens officiella historieskrivning, men det är senare i tid (1000-1200-talet) - dessutom i kontext av Rompatriarkatets skapande av ett autonomt kyrkocentra, 'romerska katolska kyrkan' - som de påvelojala i främst Svealand utraderar den fornkyrkliga jurisdiktionen i Skandinavien och Götaland, även om ortodox kristenhet levde kvar fram till 1500-talet på Gotland. Fornkyrkans kvarlevor, fornminnena, kallas "hedniska"; runstenar och liljestenar, yttre tecken på fornkyrkans existens i det kalla och stora Norden, används som byggmaterial och fundament i Roms centraliserade stenkyrkobyggen.
Det finns en ström av indicier och historiska fakta som pekar mot att detta faktiskt är händelseförloppet, om än förenklat, snarare än att Adam av Bremen och katolikerna kristnade det hedniska Sverige mellan 900-1200-talet. Thomas Bevenheim vid Västgötaskolan har bland annat skrivit om liljestenarna, vilka i Västergötland var altarstenar med Livets trädmosaik och utgjorde 'ikonostas' eller 'altartavlor' i de götiska stavkyrkorna. Enligt honom står det ganska klart "att dessa stenar torde komma från en tid innan den stora brytningen mellan den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan år 1054, och att de tillhör en tidig kristendom, som Adam av Bremen av propagandaskäl kallade hedendom - för Adam var ju all annan kristendom än hans romersk-katolska tro "en hedendom"."
Livets träd-motiv har "östkristna" drag, från Bysans, Rus' och Armenien, och är av fornkyrkligt ursprung. Motivet symboliserar den med Messias havande Jungfru Maria, och härstammar från tiden före ikonbildningens spridning. Att liljestenarna användes som altartavla/ikonostas tusen år efter vår tideräkning visar endast att fornkyrkliga bruk levde kvar längre och mer allmänt i kyrkoprovinsiella regioner (som Norden får anses vara gentemot Medelhavsområdena) även efter att bruket och konsten kring ikonbildning blivit alltmer avancerad och vidspridd i kyrkocentran Rom, Konstantinopel, Antiokia, Alexandria och Jerusalem.
I Sverige har det länge, i opposition mot 'statens officiella historiska linje', funnits invändningar mot nationalhistorien om Ansgars tidiga mission och Roms senare etablering och fördrivande/assimilerande av de hedniska kulterna. Forskarna Leon Rhodin, Leif Gren och Verner Lindblom har i en klassisk (men tyvärr föga känd) artikel föredömligt redogjort för hela den vetenskapliga diskussionen och litteraturen under 1900-talet, både för och emot, om huruvida det fanns en fornkyrklig, ortodox kristendom i Skandinavien före 1100-talet. (Liljestenarna och Sveriges kristnande från Bysans Leon Rhodin, Leif Gren, Verner Lindblom, 2000, Fornvännen 95) Själva tar de ställning för denna ståndpunkt: "Recent studies show, however, that they are most likely a kind ofart already known in Byzantine art from the early 11th C. It is argued here that these stones probably represent an orthodox-Christian period prior to the Catholic mission described in the common written sources." Hela diskussionen skall inte bringas upp, men några korta utdrag är värda att betona: "Att t.ex. runstenarna har tydliga östkristna drag har man gärna velat nedtona (Beskow 1993, Hellström 1996). Det finns inte, menar man, några fynd som kan tolkas som ett tecken på »fysisk närvaro» av människor med ortodox tro (Duczko 1997, s. 309)." [...] "Utifrån en prioritering av artefäktmaterialet hävdas i detta sammanhang att kristendomen tidigast och mest genomgripande kom till Sverige från öster och Bysans. Kristi lära antas då mer spontant har anammats av självmant kristnade nordbor, som varit i österled på handelsfärd eller i tjänst. Den ortodoxa kristendomen antas vidare ha undanträngts av katolicismen i ett senare skede, efter den officiella brytningen mellan kyrkorna år 1054." [...] "Den tidiga kristendomen i Sverige kan belysas genom liljestenarna, som är en sammansatt grupp av reliefornerade plana stenar. Någon närmare typologi saknas ännu. Stenarna finns uteslutande inom det forna Skarastiftet.".
Förutom genom väringarna under vikingatid, vilka från Östrom förde med sig ortodox kristendom och genom sina färder och statsbildningar i så väl norr som öst och väst kan sägas ha bringat evangelierna till Europa, så är det mycket troligt att kristendomens frön såddes i Skandinavien och bringade de första frukterna då de gotiska folkstammarna, samt heruler (erilar) och langobarder (långskägg), återvände till den nordiska halvön i stora skaror på 400-talet och senare, efter strapatserna på kontinenten och Romarrikets förfall.
Troligen är det vad som hänsyftas till även i Rhodins, Grens och Lindbloms artikel: "Mot detta har man, i regel inte lika tvärsäkert, sagt att »det saknas inte alls belägg för religiös influens från öster på det svenska missionsfältet» (Palme 1959, s. 127), och att det faktiskt är rimligt att anta en odokumenterad rysk/bysantinsk mission (Staecker 1996, s. 63; 1997c, s. 218, 1998a, s. 222, 1998b, s. 147). Likaså pekar arkeologiskt material mot öster (Ambrosiani 1993)" [...] "Man har framhållit att åtminstone vissa delar av Sverige kan ha varit kristna redan före Ansgars tid genom individuella kontakter (Hellström 1996, Gräslund 1997) eller östlig mission (Holmqvist 1975)."
GÖTARNA I ÖSTERLED: RUOTSI-FRÅGAN
Först och främst skall det klargöras att det finska språket har formats av moderna språkregler, och bl.a har fast betoning på första stavelsen på orden i det finska ordförrådet. Detta skapar en förstärkning som utraderar alla frikativa konsonantljud, t.ex sh-ch-sj-gj-ljud. Palatalisering i fornfinska språket kan inte uteslutas, så som i exempelvis forngrekiska: "...not withstanding the different initial consonants g and rh, for in Greek the r is marked by the "spirit" - that is, the sign that mark initial vowels; in the Sicilian dialect, which probably still reflects an ancient Greek influence, this initial r is pronounced almost like j, which, in turn, is not far from g. Interestingly, Rome is pronounced as jym in Polish." (Felice Vinci, Baltic Origins, sid. 69). Som följd av en liknande språkutveckling i finskan, som dessutom har fonetisk överenstämmelse mellan skrivet och talat språk, är det mycket troligt att Ruotsi hos de forna finnarna och esterna - innan de hade ett alfabet - inte syftade till Roslagen, vilket är ett ortsnamn från tidigast senmedeltiden (vilket t.ex rus-forskare i Ryssland på 1700-talet redan konstaterat), utan att det uttalades 'gj'otsi': goterna, eller götarna, vilket är helt logiskt om man har andra finska nationsbetänkningar i åtanke: Saksa (Saxien, Tyskland), Venäja (Vendland, Ryssland), för att nämna några exempel där arkaiska nationsbeteckningar överlevt. Ruotsi/'Gj'otsi' hänsyftar då troligen till götarna, vilket skulle förklara den sammanblandning mellan svear och ruser som sker i Frankland enligt de bertinska krönikorna.
Är ruserna götarna? Både ja och nej. Ja i den meningen att götarna fanns representerade som väringar under s.k vikingatid, och under tidigare vendel-och folkvandringstid fanns de representerade som hrejdgoterna i österled. Nej i den meningen att finska och estniska 'ruotsi' hänvisar till just götarna, men 'Rus' är av äldre datum (se Gotiska Rus' - Alternativa versioner) och en självetnonym. Vad som är mer intressant är götarnas roll i den kristna och gotiska historien, och vad gautigoter (götgoter) innebär.
GAPT OCH GÖTARNA
Den direkta betydelsen av etnonymet 'Got' har flera källor. Enligt gotiska traditioner, kyrkosägen samt historisk dokumentation beror det å ena sidan på goternas förfäder, Gapt (Jordanes, Cassiodorus m.fl). Å andra sidan från Gad, en av Israels tolv patriarker, och hans ättlingar (de Rebus Hispaniae, Rodrigo Toletanus). Vi håller oss till den förstnämnda utsagan endast. Denne Gapt är känd hos grekerna som Iapetus, och i Bibeln som Jafet, Noas yngste son vars avkomma befolkade främst Europa. Ett modernt namn på Gapt är "Oden" (den enögde). Det har funnits flera gotiska självbenämningar: austr-guta, visi-guta, vala-guta, hreid-guta, för att nämna några. En romersk benämning, från Tacitus, är dock Gautigothia - vilket uppenbarligen åsyftar en geografisk plats, det skandinaviska Götaland. Gautigothia, vilket till skillnad från de andra benämningarna inte är en gotisk självetnonym, vad man vet, skulle kunna uttalas Götgotien - och har betydelsen Gaptgotien. Finns det en korrelation mellan Göt' och Gapt, den gotiske och arkaiske Oden? Enbart en i fråga om semantisk likhet och historisk probabilitet. Alla gotiska etnonymer, tervinger och greutunger, austr-goter och vala-goter, amalunger och baltunger, o.s.v, härrör ifrån goternas strapatser på kontinenten och i 'Svitjod det Stora och Kalla' i österled, även om toponymer på Gotland ibland återger dem. På den skandinaviska halvön är kopplingarna svagare, även om götar som självständigt etnonym finns belagt i den anglosaxiska Beowulfkvädet som 'geat. Om hypotesen om korrelationen mellan göt- och Gapt är korrekt, så innebär det inte endast att götarnas förfädrakult kretsade kring den forne hjälten Gapt/Jafet, utan att götarna menar sig härstamma i rakt nedgående led från denne. Götgoter kan därmed vara en etnonym som syftade till att påvisa sin härkomstmässiga ursprunglighet i Skandinavien, från skandinaviska jafetiter, till skillnad mot de goter vilka ursprungligen hade utomskandinavisk härstamning från Stora Svitjod/Gothem (dagens Ryssland) eller ännu längre söder-eller österifrån.
Götarna är en gren av det historiska Gota-Tioda, det gotiska folket, och är nära sammankopplat med såväl de europeiska goterna som Gotland. Götalands arkaiska fornkyrkliga liv, tydligt i Skaratrakten, är mycket äldre och rikare - om än i historiens skugga - än det senmedeltida, kontinentala och latinska arvet som ersatte det och förpassade den götska forna sedens viktigaste religiösa skatter, liljestenarna, till historiens skräphög. Efter tusen år i glömska åminns de igen med den kristna ortodoxins triumf.