HEDNISKA FUNDAMENT ELLER DEN PROFETISKA TRADITIONEN?
MITHRAS, SOL INVICTUS OCH MESSIAS Bland fariséer förr, och fariséer idag (sabbatister), samt hos ockulta teosofer och även som en populär föreställning hos forskare och lekmän, finns uppfattningen att den tidiga kristenheten inte endast assimilerade soldyrkarnas saturnalier och hedniska högtider gällande Kristi födelse. Ofta framhävs även att självaste kristendomen, inklusive Jesus Kristus, är en epigon till den välspridda Mitras-kulten, vars zenit är det mystiska Sol Invictus, men även den egyptiska och grekiska religionen med kulten av Aton och Adonis (vilka inte är något annat än erkännandet av den Ende Sanne Gud; Adonai YHVH). Det finns sanning i påståendena, då Guds Son inte var oväntad hos många människor. Jesus Kristus har föreställts tidigare inte bara genom mitraismen, Sol Invictus och den egyptiska monoteismen, utan även hos geterna på Balkan, om vilka Herodotus fragmentariskt beskrev följande: "De tror sig odödliga på det sätt, att de inte anser att de dör, utan endast vid skilsmässa från detta liv beger sig till guden Salmoxis; några av dem kallar honom Gebeleïzis. Vart fjärde år drar de lott mellan sig om vem de skall skicka som budbärare till Salmoxis. [...] Enligt vad jag hört från de hellener, som bor vid Hellesponten och Pontos, skall denne Salmoxis ha varit en människa och tjänat som slav på Samos hos Pythagoras, Mnesarkos' son. Sedan hade han blivit frigiven, förvärvat stora egendomar och så återvänt till sitt land.[...] Han inredde nu en mannasal, i vilken han undfägnade och förplägade de främsta bland sina landsmän. Och därefter lärde han dem, att varken han själv eller hans gillesbröder eller deras efterkommande skulle dö, utan de skulle komma till ett rum, där de under evigt liv skulle åtnjuta allt gott. Samtidigt som han gjorde och sade detta, lät han bygga en underjordisk sal. När denna var färdig, försvann han från trakernas åsyn; han steg nämligen ner i den underjordiska salen och levde där i tre år. Trakerna längtade efter honom och sörjde honom som död. Men på fjärde året visade han sig för dem, och så trodde de allt vad han hade sagt." Det finns uppenbara likheter mellan denna beskrivning (och hellensk tolkning) av Herodotus angående geternas tro och tradition, och den profetiska traditionen hos israeliterna. Detta förhållande är ingen slump. Att detta är korrekt, att kristendomens grundvalar har sina föregångare, kan dock tolkas olika, utifrån två skilda utgångspunkter. Den ena är en sekulär, eller antinominalistisk, och framhäves av anti-kristna sabbatister och teosofer, för vilka Kristus är en fiende att smäda och förneka eller reducerad till en linje av 'stora lärare' med succession hos den ursprunglige 'läraren': Hermes Trismegistus-Atum-Lucifer. Den sekulära utgångspunkten utgår från rådande religionsforskande paradigm och föreställningsmönster, utan andligt djup, och kan inte uppfatta skogen för träden. Den andra utgångspunkten är den bibliskt profetiska och typologiska, vilken är den gällande för de kristna sedan ursprungliga tider. Typologierna; handlingsprofetiorna, samt förutsägelseprofetiorna (ur Gamla testamentets böcker) har av Kyrkan genom alla tider, av kristna, av apostlarna och Jesu Själv utgjort bevisen för Uppenbarelsernas och Messias' riktighet. Mithras och Sol Invictus är ursprungligen - även om dessa 'mysterier' under tidens gång krönts med och införlivats i hedningarnas fetischer, fester och pantheon - varken mer eller mindre än Israels och Sems folks profetior om den stundande Frälsaren, förmedlad till eftervärlden i sin historiska, som komplement till Gamla testamentets litterära, form. Det är ingen slump att de tre vise männen från öster, vilka bekräftar Jesusbarnets födelse, förknippats med persiska mager; väktare av 'Mithras mysterier'. Vad är dessa 'mysterier'? Inte bara förebådanden utan kulten kring Messias-Guds Sons ankomst, uppkommen i Persien och Mesopotamien genom den stora mängden exil-israeliter i riket. Det är därför inte förvånande att mithraismen 'dör bort', förutom som kvarlevande hednisk fetisch, under och efter Jesu Kristi levene, död och återuppståndelse. Det är heller inte förvånande att mithraismen av samma skäl vid denna tid ersätts av 'Sol Invictus': den obesegrade solen, vilken ofta (som i Roms katakomber, se bild) avbildas som Jesus Kristus. Frågan gäller inte en synkretism mellan den kristna religionen och 'Sol Invictus', utan det är samma sak: 'Sol Invictus' är den logiska avslutningen på 'Mithras-mysterierna': Mysteriet är löst! Han är solen som besegrade döden och förlöste Israel. 'Sol Invictus' är den äldsta kristendomens, och i fallet Mithras "kristendomen innan Kristus", symboliska upplysning om de Goda Nyheterna, inkorporerade i Roms pantheons ritualistisk-konceptuella kontext. Den ökände metafysikern Julius Evola skriver i 'Sol Invictus: Möte mellan öst och väst', att "Deus Sol Invictus är orden som alltid återkommer [i inskriptioner, min anm.]. Kejsarnas strålande krona är en solsymbol. Till sist, i och med kejsar Aurelianus, intar solgudens kult sin plats i Roms publika dyrkan, dock renat på ett sätt som avslöjar den ursprungliga formativa kraften i romersk civilisation [...] Under detta inflytande förlorar solgudomligheten de oäkta och tvivelaktiga syriska attributen [animismen, dyrkan av solen i sig. min anm.] och ge en romersk och olympisk form, densamma som den gudom som är mest karaktaristisk för ren romersk tradition, den kapitolske Jove, Jupiter optimus maximus.". Införlivandet av Kristus i Roms pantheon, samt reningen av hednisk-syrisk soldyrkan, resulterade i den offentliga och sanktionerade kulten kring 'Sol Invictus', som förknippades med den arkaiska romerska monoteismens Jove: densamme som Israels Gud YHVH! Det polyteistiska Roms monoteisering och återgång till sin ursprungliga och rena tro gick i två stadier; genom ovannämnda införlivande, upphöjandet av den införlivade kulten över alla andra, och till sist (främst känt genom kejsar Konstantins konvertering) övergången från den publika romerska ritualismens 'kristendom' till den äkta, rena Kyrkliga kristendomen. Rom formade inte kristendomen, det var kristendomen som formade Rom. Ändå utges alla dessa böcker med uttalat syfte att undergräva kristendomens fundament, Självaste Kristus, som den egyptiske gnostikern T. Frekes "The Jesus Mysteries" och A. Reynolds "Jesus versus Christianity". Som nämnt tidigare så bekräftas tvärtom den kristna religionens arkaiska ursprung ur ett bibliskt-profetiskt perspektiv. Mithrasmysterierna uppkom enligt Plutarkos 67 f.Kr i Tarsus, Kilikien, och dess riter innefattar en eukaristi, smörjelse i olja, en Frälsare som skall dö för mänskligheten, m.m, vilket är Tro och riter som Israels folk redan innehaft sedan senast 1200-talet f.Kr. Noteras skall även att Kilikien, och speciellt Tarsus, historiskt haft en stor koloni av exil-israeliter (t.ex aposteln Paulus själv). Jesus Kristus instiftade inte en ny religion, nya riter eller ny lag, utan fullbordade dem, i den mening att han gjorde de perfekta. Han gjorde det genom sin död på korset, seger över Satan, och därmed öppnande vägen till Paradiset, vilken varit stängd för mänskligheten sedan Syndafallet. Efter Hans Uppståndelse och Himlafärd fick med andra ord Lagen, riterna och religionen verklig mening för alla som följde (och följer) dessa - med vägen till Paradiset öppnat återigen. Att allt detta skulle ske var del av den naturliga och gudomliga Uppenbarelsen som manifesterade sig bland annat i Israels folks profetiska tradition, och var därmed ingen överraskning. Daniel profeterade även väldigt exakt när Messias skulle komma till Israels folk (Tertullian, 'Svar till Judarna' 8). Mithras-mysterierna efter Frälsarens Verk var av naturliga och logiska skäl inte nödvändig, och dess kvarlevor existerade bland hedningar som en alternativ nattvard, vilken kyrkofadern Tertullianus kallade "en djävulsk imitation av eukaristin" (De Praescre. 40). Sol Invictus firades den 25:de december i den romerska kalendern, som Natalis Solis Invictis (Den obesegrade solens födelse), och det har ofta av falska anklagare antagits att kristenheten tog till sig denna dag som Jesus födelse av detta skäl. Men håller detta argument? På 200-talet räknade Tertullian ut att Nisans fjortonde dag (dagen för Jesus korsfästelse enligt Johannesevangeliet) året då Jesus dog var jämförbart med 25 mars i den romerska, julianska kalendern (Svar till judarna, 8). Detta datum är detsamma som Bebådelsedagen, då Jungfru Maria blev havande genom Helig Ande, och nio månader (givetvis) senare föddes Jesus Kristus: den 25:de december. I det kristna traktatet 'Om solstånd och dagjämning' står det att "vår Herre blev till åtta dagar innan aprils första dag i mars månad, vilken är dagen för Kristi Passion och hans avlelse.". Den helige Augustinus skriver i 'Sermons on the Liturgical Seasons' (Predikan 202): "Man tror att Han blev till den 25:de mars, samma dag som han också led; så att Jungfruns moderliv, i vilken Han avlades och där ingen av de dödliga blev till, motsvarar den nya grav i vilken han begravdes, däri aldrig människa legat, varken före eller efter Honom. Men född blev han, enligt läran, den 25:de december.". Frälsningsverkets fullbordan genom Hans död, och dess början genom avlelsen i Jungfrun genom Helig Ande, var både A och O: inträffade på samma datum. Nio månader senare nedkom Han. De gnostiska villfarelserna och feltolkningarna angående Kristi födelse och de mithraitiska mysterierna är därmed inte undergrävande den monoteistiska Sanningen eller biblisk och profetisk tradition, för vi får inte glömma att denna inte blott existerade i skrifterna utan även hos människorna; hos israeliterna i Babylon, Persien, Kilikien, Hellas, Skytien och annorstädes, och fick estetiska och kulturella uttryck - vilka ibland utvecklades till en hednakult i sig av de förlorade israeliterna eller dess omgivning. Dessa profetiska förväntanskulters bortdöende är den logiska konsekvensen av 'mysteriernas' avslöjande i Jesus Kristus. I den apofatiska teologins anda kan vi därmed proklamera: Han är även den obesegrade solen. Och heretikerna och hedningarna skall förgås i Hans ljus. |